"Vi får se", "du kommer inte att få behålla det där barnet till 90%, socialen kommer ta det ifrån dig", "du kommer inte klara av det", "jag tänker inte ta något ansvar i början". 

Det får mig att undra; vem är du? Vad har du i mitt liv att göra? Vem är egentligen pappan till mitt barn? Vad har han för värderingar? Kommer det att bli så? Hur ser han på papparollen?

När jag sedan säger: du ser på vårat barn som att det vore en hund. Man matar, man går ut med den, man leker med den, lite uppfostran måste man ju ha också.

Vad gör han? Jo. Han googlar; hur matar man en bebis? Och kommer med dom mest absurda och mest idiotiska kommentarer.

Vad tror han? Att han kan valsa in och tro att han är någon superhjälte om 57 dagar? Knappast. Han är ingen superhjälte i någons ögon förutom i sina egna.

Och den där kommentaren: "de kanske inte ens är mitt barn, för du har ju legat runt med MINST 3-4 stycken andra". Aha, jag är slampstämplad. Jag "ligger" runt. Hm..ah det får han tro vad han vill om - inga kommentarer.

Vem är denna människa? - jag vet egentligen inte. Jag har känt honom i 5 år - men jag vet helt seriöst inte vem människan är - ändå skaffade jag barn med honom - min kropp - mitt beslut - punkt.

Så varför bryr jag mig så extremt mycket om honom? Jo för att jag en gång i tiden älskade människan. Jag avgudade människan och trodde inte det fanns någon annan. Innan han visade en sida av sig själv som var.. manipulerande, egoistisk och elak. 

3 helt nya begrepp i min värld. Jag har aldrig innan träffat en människa som är manipulerande, egoistisk och elak, han introducerade mig för det.

Jag har tragiskt nog förstört mitt eget liv för den här människan.

Jag har sett människor som suttit helt avdomnade i en soffa och inte varit kontaktbar, jag har sett effekterna av tunga droger.

Mannen jag älskade - skaffade barn med - avskyr - vill inte avstå från sitt umgänge - för sitt barn. Medans jag - avstod - är ren - är 0 - för mitt barn.

Vad som än händer om 57 dagar så börjar mitt livs resa, jag ska ösa all min tid och kärlek på mitt barn. Jag ska fokusera som en kameralins fokus för att lyckas. För att vara den där "super mom" jag ska vara mamma och pappa på samma gång. Jag ska bevisa för dig att jag inte är oduglig och hur mycket man än läser på så kan man lära sig mer av ett liv än man någonsin kan läsa sig till i verkligheten genom att lära känna sitt barn på utsidan istället för på insidan.

Att ni inte passar in i ramarna som dom andra klaffar med? Eller att ni till och med byter personlighet i vilket sammanhang det handlar om?

Det har jag allafall. Jag har gått igenom min pubertet, min ungdom (13-20) som att jag fortfarande vore liten.

Omgivningen ser inte detta så ofta, det dyker bara upp ibland. Jag kan ligga på golvet och gurgla, göra konstiga ljud, bete mig annorlunda än vad "vanliga karin" annars gör.

Jag är 20 år, fyller 21. Men känner mig som en 13-14 åring i skallen ibland.

Vissa saker kan jag inte svara på, det är i mitt huvud: jag vet inte. När jag blir frustrerad: jag vet inte, jag vet inte, JAG VET INTE!

För min hjärna hänger inte med och jag hörde inte riktigt vad du pratade om på grund av att min omgivning är så mycket mer spännande än att höra vad du säger,  det var en fågel, en överkörd mask, bilar som är ute på vägarna, det är sådant jag uppmärksammas på, det du uppfattar som att jag är nonchalant och ouppmärksam, det är min egen hjärna som spelar mig ett spratt.

Ni skulle kalla det ADHD och att karin inte kan ta hand om sig själv på grund av det här "problemet" Att det hela tiden är annat som är mer intressant, och att hon tillochmed skriver att hon inte är färdigutvecklad. 

Jag är inte färdigutvecklad, jo kroppsligt är jag väl det men känner mig inte som 20 år i skallen som sagt, jag vet vad ni menar när ni sitter där och pressar på mig: jag måste gå i skolan, jag måste gå på alla mina möten, jag måste göra allt som vuxen världen ser som "mål" i livet.

Men FAS vet ni vad det är?

Det är en alkoholskada. En skada som jag går med för livet. Man kan läsa sig till det, man kan gå på kurser om det, man kan utveckla sin kunskap om det. Men det är alltid individen som känner sig själv.

Och jag vill inte pressas in i något fack där jag ska göra såhär och ditten och datten. Jag vill ta mitt ansvar över mitt eget liv. Ingen annan som bestämmer vad jag ska göra med mitt liv. 

Det är så en 13-14 åring tänker, försöker bli självständig i sitt eget liv och försöker bryta sig loss ifrån vuxen världen, inte alla men många.

Nästa gång du träffar mig tänk själv på detaljer jag gör, så kommer du förstå. Men jag kommer inte lägga mig på golvet eller fram mana mina tankar för att ni ska se det. Jag gör det både medvetet och omedvetet.

Nu ska jag slänga ut katten som har suttit och jamat och stört mitt skrivande så ha de bra!